Rapport från biskopens pastoralråd 11-13 oktober 2024

Under helgen 11-13 oktober hade jag förmånen att delta som församlingens representant i möte med biskopens pastoralråd.

Ett tema för detta möte var det kommande året 2025 som innehåller mycket jubel och jubileum: påven Franciskus har utlyst jubelår, och vidare är det bland annat 250 år sedan Gustaf III öppnade Sverige för (utländska) katoliker och judar att offentligt få fira gudstjänst, och 100 år sedan det första, stora ekumeniska mötet som ägde rum i Stockholm.

Som vanligt innehåller mötet med pastoralråd rika tillfällen att möta och samverka med biskopen och med ledamöter från alla landets katolska församlingar.

Dagarna gör klart att vi som katoliker tillhör såväl en nationell och global gemenskap kring Kristus. Våra glädjeämnen och bekymmer är landets och världens katolikers glädjeämnen och bekymmer.

Ytterligare ett jubileum var att biskopen nyligen fyllt 75 år. Det firades på fredagen med skål och högtidstal och överlämnande av ett fruktträd som biskopen senare planterade i grönområdet invid stora huset på stiftsgården.

Under helgen fick vi möta Tro och ljus, en mycket levande och fin rörelse för familjer.

Vigningen till stiftsjungfru är en av de många olika kallelserna som kristen, och den vägen presenterades av stiftets senaste jungfru Helena Dahquist.

Biskopens katekes handlade om kyrkans och vår kallelse till helgelse i vilken ingår den angelägna uppgiften att dra in fler människor i våra församlingar på helighetens väg.

Förutom gudstjänster och tideböner i kyrkan gavs det tid för gemenskap vid rikliga bord, bad och rosenkrans vid Maria-grottan.

Fredag 11 oktober

Biskopens information

Biskopen var tacksam för uppvaktningen, och på fråga meddelade han att han inte kommer vara kvar till åttio. Växlingen av biskop i Stockholm kan dock ändå komma att dröja, eftersom det finns andra tillsättningar i Skandinavien som ligger före i tid.

Bskopen tycker att pastoralrådet utgör en fin samling från hela stiftet men representanter från en stor gruppering, som är viktig i stiftet, saknas: de orientaliska kyrkorna. Tyvärr har de saknat representant i pastoralrådet under flera år. Grupperingen växer och är viktig för katolska kyrkans liv i Sverig. Liknande är det med ukrainska katoliker, vilkas närvaro växer. Indiska katoliker blir också fler. Stiftet förändras hela tiden, och det ser vi genom hur folkgrupper växer till och senare minskar relativt.

Stiftets och kyrkans närvaro i Norrland är man i färd med att försöka stärka. Det finns önskemål därifrån om ökad närvaro, och förhandlingar med ordnar pågår om att skicka präst. Östersund och Skellefteå är aktuella för etableringar.

Ännu ett kyrkoköp har genomförts, denna gång i Boden.

Nya ordenssystrar är på väg in, men äldre också på väg hem. Det är långt ifrån tidigare situation då det fanns ordenssystrar i alla Norrlandsförsamlingar.

Det finns hopp om att placera präster även i Kiruna och Gällivare.

Nya präster har kommit till stiftet, från Oblatfäderna, denna gång från Sri Lanka.

Det har tillkommit tre nya prästkandidater i stiftet och de har påbörjat sitt första studieår i det engelska exil-kollegiet (som tillkom vid engelska reformationen) i Valladolid i Spanien. Fyra kandidater har redan fullgjort sitt år där, och gått vidare till det skotska kollegiet i Rom!

Dominikanorden har mottagit nya kallelser i Sverige.

Sju personer har anmält sig som kandidater för att bli ständiga diakoner.

Ordenssystrar har sedan flera år sett minskande antal kallelser, och biskopen manar till att göra fler kallelser där till ett böneämne.

Frågan om kvinnornas uppgifter i kyrkan aktuell i det synodala arbetet. Fler kvinnor har fått uppgifter i ledande funktioner i kyrkans ledning i Rom, såsom de så kallade dikasterierna.

Under senare år har stiftet haft möjlighet att köpa flera kyrkor av Svenska kyrkan. Litet typiskt är det ibland frågan om kyrkor i områden där svenskarna flyttat ut och nya svenskar (katoliker) flyttat in. Det blir ett tecken på den segregering som ju i sig är olycksbådande: utebliven integration med försämrade skolresultat, våld mm som dåliga frukter.

Många ungdomar försvinner från kyrkan. Det är en av våra absolut viktigaste uppgifter att försöka behålla dem. Därför måste vi stärka banden mellan de utländska missionerna och den geografiska katolska församlingen. Vi måste bli bättre på att slussa ungdomarna in i fortsatt katolskt liv från missionernas verksamhet in i församlingarna. Biskopen hoppas hitta en så kallad biskopsdelegat för missionerna som kan arbeta särskilt med detta samarbete.

Ekumenik: vi måste alltid minnas och tacksamt tänka på Svenska kyrkans generositet vad gäller att upplåta sina kyrkorum för katolskt gudstjänstliv.

Ny stödjepunkt har skapats för katolskt liv i södra Stockholm: En stor byggnad i Älvsjö har tillgängliggjorts, som skall rymma flera olika katolska verksamheter. Bl a utbildning för diplomater och biståndsarbetare i religionsdialog.

I Sollentuna har Svenska kyrkan upplåtit S:t Eriks kyrka öfr regelbunden arabisk gudstjänst i latinsk rit. Vid den första högtidliga gudsjänsten deltog Libanons ambassadör, som är shiamuslim, från bänken längst fram i kyrkan.

Biskopssynoden pågår i Rom med en representant från vår nordiska biskopskonferens (inte alla biskopar deltar på plats). Den synodala metoden som används har blivit omtalad: var och en lägger fram sin syn, vilket inte följs av frågor och diskussion utan av en tystnad under flera minuter. Man skall inte ”vinna” en debatt, utan begrunda vad den andra har sagt. Inläggen varvas också med ständiga andliga föredrag. Utgångspunkt är lyssnande på Guds röst som talar genom den andra. Målet är att försöka förstå den andre, inte genast hamna i ett ”jag tycker si, du tycker så”.

Nästa år händer allting! Heligt (jubel-) år, ekumeniskt (hundraårsfirande-)år och 250 år sedan det blev möjligt för katoliker och judar att leva offentligt i sin tro genom Gustav IIIs toleransedikt. Allt skall uppmärksammas på ngt vis – det sista jubileet tillsammans med det judiska samfundet i Sverige.

Firande av jubelår bygger på traditionerna från Gamla testamentet. Under jubelåret skulle slavarna släppas fria. Jubleåret handlar också om syndernas förlåtelse. Året innehåller flera olika arrangemang, och närmast oss katoliker i Sverige ligger en nordisk gemensam vallfärd till Rom 1-3 februari. Under vallfärden ges möjlighet att fira mässa vid högaltaret i Peterskyrkan, audiens med påven, firande av mässa i kardinalens titelkyrka med mera. I firandet av jubelår ingår öppnande av heliga portar. Fyra heliga portar kommer öppnas i basilikorna i Rom och i ett fängelse. I Sverige skall man också försöka fira en mässa i ett fängelse – där är 10 procent katoliker jämfört med 2 i samhället…

Europeiska katolska lekmannaorganisationens möte i Rom i juni 2024

Presentation av resa och konferens för ELF, Rom, i juni i år. Mats Nilsson, Göteborgs Kristus Konungens församling berättade. Mötet gav insikt i

• Hur viktiga lekmännen är och hur viktigt deras kristna liv utanför kyrkan är. Vi lever största delen av våra liv utanför kyrkan,
• Lyssnandet på den andre och hur viktigt det är (jfr synodala processen ovan!),
• Lyssnandet inåt och så höra och kunna göra Andens verk, inte vårt eget verk.

Lördag 12 oktober 2024

Ekumeniska året 2025

Magdalena Dahlborg, Uppsala, som sitter i Katolska ekumeniska nämnden, berättade om det kommande Ekumeniska året 2025.

Flera ekumeniska jubileer nästa år: Första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea 325, träffen mellan Paulus VI och patriarken i Jerusalem och avslut av Andra (ekumeniska ) Vatikankonciliet 1965 och ekumeniska mötet i Stockholm 1925.

Benedikt XV hade tackat nej till ett möte 1917, tackade även nej till mötet 1925. Samtidigt hade mötet nog inte blivit samma om katolikerna verkligen dykt upp, flera kyrkor hade möjligen dragit sig tillbaka om katolikerna närvarat.

Den givna ekumeniska frågan är vilken mångfald som är legitim om vi fortfarande talar om enhet.

Temat 1925 var annars fred i spåren av Första världskriget. Freden är en lika aktuell utgångspunkt för ett ekumeniskt möte idag.

Sveriges kristna råd, SKR, bildades 1992 när en tidigare ekumenisk organisation lades ned. Dåvarande biskop Brandenburg mycket aktiv. I SKR är man rätt klar över den slutliga ekumeniska strävan: full sakramental gemenskap där vi erkänner varandras ämbeten. Det är en lång väg kvar, men det finns mycket vi kan göra tillsammans på vägen dit.

Flera nationella arrangemang är på gång under nästa år, men framförallt uppmuntras de lokala sammanhangen att ta nya steg på ekumenikens väg.

Den årliga böneveckan kommer förstås firas, som vanligt. Franciskanerna håller samman detta världsvida arrangemang, och det var därifrån (fast då franciskanska anglikaner) initiativet kom.

År 2025 sammafaller påsken för all kristna!

Första stora arrangemanget är vid pingst. Bönekortet vid Novenan, framtaget av f Björn Håkansson, är fortsatt aktuellt och används av samfunden i SKR.

En ekumeniska vecka kommer hållas i Stockholm 19-21 aug.

Festival ung ekumenik kommer följa 22-24 aug.

SKR uppmuntrar de lokala ekumeniska grupperna att ha kontakt med varandra och med SKR inför firandet av ekumeniska året.

Efter Magdalenas föredrag gavs tillfälle till frågor och tankar om ekumeniken. Det ser olika ut i församlingarna, och det finns olika erfarenheter. Flera församlingar har långfredagsvandringar tillsammans.

Magdalena tycker inte den ekumeniska rörelsen har tappat fart. Man förstår varandra bättre.

En mer vildvuxen period som litet var frukten av Andra Vatikankonciliet har ersatts av en mer nykter period, man ser vad vi egentligen är och vad vi egentligen kan göra. Ekumeniken är ett marathon, som man kan inte sprinta sig igenom. Åttio- och nittiotalet var mera sprint i ekumeniskt hänseende.

Ortodoxer och orientaler har svårt med det ekumeniska arbetet även på andra håll. Det kan bero på kulturella skillnader, kanske. En tanke som Magdalena delar är att det inte alltid är lyckat att vid ekumeniska arrangemang inte skapa en ”gemensam” gudstjänstordning med drag från alla deltagares ordningarordningar – dels blir det något som ingen känner sig hemma i eller bekväma i, dels brukar sådana ordningar ofta bli rätt ”lutherska” i sin karaktär. Bättre då att bjuda in till varandra, där åtminstone de som bjuder in är bekväma och hemma.

En mer lokal idé är möten utifrån funktioner i församlingarna: att låta kateketer möta andra som arbetar med undervisning i andra lokala samfund och där lära av varandra i det gemensamma uppdraget.

Yvonne Maria Werner, professor i historia, hedersdoktor i teologi, Lund

Yvonne gav en historik över katolskt engagemang i Norden, som ökade runt förra sekelskiftet. Då var utgångspunkten inte så ekumeniskt utan mer utifrån ambitionen att återföra nordiska kristna till katolska kyrkan. Yvonne gav också bakgrund och historik kring det nordiska, lutherska engagemanget för ekumeniken och där Stockholmsmötet 1925 var en höjdpunkt.

Grupparbete – Församlingsordningen 2023

Grupparbetet handlade om hur utbildning i den nya Församlingsordningen 2023 genomförts om hur man kan fortsätta låta församlingsborna bli bekanta med regelverket som är ett stöd och en styrning för församlingarnas liv och verksamhet. En idé var att göra en film med introduktion till församlingsordningen. En annan idé var en återkommande introduktionsdag i katolska kyrkans organisation och funktion för alla som börjat ett nytt uppdrag i våra församlingar – en dag som också skulle kunna vara en nyttig repetition för dem som hållit på några år.

Plenum

Pastoralrådets möten fungerar också som formella sammanträden. Inga förslag (motioner) från ledamöterna fanns att behandla vid höstens möte, däremot kommande års budget att godkänna.

Tro och ljus

På lördag eftermiddag gästades mötet av några medlemmar av organisationen Tro och ljus, en ekumenisk rörelse på katolsk botten för familjer med barn som har någon form av funktionsvariation. Gruppen gjorde ett mycket starkt intryck och visade på en fantastisk gemenskap och verksamhet. En lokal Tro- och ljusgrupp träffas regelbundet och har ett gemensamt sommarläger som alla ser fram emot i Vadstena. Sången är en omistlig del när Tro och ljus samlas – ofta sång med enkla rörelser. Alla får vara med. Nya vänner. Flera grupper finns i Sverige, bl a Floby. Ekumeniska, men har en katolsk botten. Grundades efter en familjs pilgrimsresa till Lourdes, en plats som fortsatt är viktig för Tro och ljus.

Hur jag blev stiftsjungfru – Helen Dahlquist

På kvällen var det dags för en av pastoralrådets egna ledamöter, Helen Dahlquist, att berätta om sin väg till vigning till stiftsjungfru.

Det finns många olika kallelser i katolska kyrkan, både manliga och kvinnliga. Jungfruvigning, änkevigning…

Som vigd jungfru ser man att denna specifika kallelse redan börjar med Guds moder Maria. Riten jungfruvigning är känd sedan 300-talet, men är förmodligen äldre.

Vigning till jungfru har likheter med både prästvigning och den vigning som sker vid ett katolskt äktenskap. Bilder och begrepp som återkommer är jungfrulig, moderlig och mycket kring brudperspektivet. ”Kristi brud” är en term som fungerar för vigda jungfrur utomlands, men efter Knutby inte så bra i Sverige;  lättare med ”stiftsjungfru”. Den term som används vid vigning av jungfrur är konsekration¸ en vigningsterm som utöver jungfrur annars bara används om kyrkor och biskopar.

Helen får ibland frågor om att ha barn, och brukar då med Psaltarens ord se sig som den ”Gifta kvinnan omgiven av barn”. Hon är gift med Kristus, och de troende är hennes barn.

I Sverige finns tre stycken vigda jungfrur, i världen tillsammans omkring 6 000 stycken. Vigda jungfrur har sitt vanliga liv med sina arbeten och bor ofta ensamma. Flera jungfrur kan också dela boende. Vanligt är att vigda jungfrur arbetar inom vård och undervisning. Ngn är militär! Flera studerar, blir professorer. Flera i Rom har ledande poster i Vatikanen.

Under många år fanns vigningen till jungfru i vissa monastiska ordnar för ett liv i kloster. ^År 1970 återinfördes vigda jungfrur ”som lever i världen”.

Söndag 13 oktober

Biskopens katekes

Biskopens katekes handlade om kyrkans fyra kännetecken: en, helig, katolsk, apostolisk.

Först förklarade biskopen att kyrkan återspeglar Guds helighet, och skall stråla ut och förvandla hela världen till kyrka! Kyrkan är alltid hon¸  det brukar påven betona, och Kristi brud.

I vårt uppdrag att förvandla världen måste vi undvika allt triumfalism. Vi vet är vi är en kyrka av syndare och att vi därmed faktiskt skymmer det heliga vi är kallade att avspegla. I våra helgon ser vi tydligare Guds helighet stråla, och tydligast i jungfrun Maria. Ändå har vi som döpta del i Guds helighet – vi har som döpta del i detta mysterium. Därför måste vi erkänna och ta emot heligheten som vi ser och möter i alla våra medkristna  – också från andra samfund.

Enhet måste värnas. Katoliker är den enda kyrkan med ett särskilt enhetens ämbete. I vår tid verkar det ha blivit lättare för andra samfund att erkänna och se funktionen av petrus-ämbetet.

Vi måste bli mer ödmjuka – vi är en kyrka av syndare. Det uppdagades inte minst i samband med övergreppsskandalerna. Ändå: kyrkan är helig.

Genom dopet har vi en djup gemenskap med alla kristna. Likväl måste vi se att det finns verkliga skillnader, såsom till exempel synen på äktenskap och livets värdighet.

Det är viktigt med en missionerande och välkomnande kultur i våra församlingar. Vi har en hierarkisk struktur, men bör ha en synodal, lyssnande attityd där lekfolkets kallelse lyfts fram – kallelsen att helga hela skapelsen, hela samhället.

Vi måste ta vår personliga omvändelse på allvar, förvandlas av Guds helighet.

Kyrkan är till för alla – syndare och rättfärdiga. Vi måste blir bättre på att söka upp de förlorade fåren.

Kyrkan har fått förtroendet att helgonförklara människor. I världen sker ”helgonförklaring” hela tiden, jfr stjärnor av olika slag som lyfts fram och lyfts upp.

Katolicitet speglar Guds Treenighet: en och tre; tre i en och en i tre.

Olikheterna inom katolsk spiritualitet, t ex mellan de olika ordnarna kan liknas vid de traditionella frikyrkornas olikheter: jesuiter som frälsningssoldater, traditionella lutheraner som karmeliter och så vidare. Vi har en mångfald inom kyrkan som är en stor rikedom, men den är inte utan utmaningar. Likväl kan denna mångfald inom katolska kyrkan verka lockande och inbjudande för många som närmar sig kyrkan utifrån.

Kyrkan är apostolisk. Något kan komma till av intet, för att återspegla den som låtit det komma till. En församling är inte till bara för sig själv, och en naturlig uppgift är att bjuda in och kalla nya katoliker. I Finlands katolska stift har varje församling kurser för konvertiter!

Vi måste akta oss för att i församlingarna skapa ett fromt ghetto som vi fastnar i och där vi sitter och tycker synd om oss själva. Hur gör vi för att nå ut, utanför våra fromma barriärer?

Dialog är en form av att nå ut, jämför dialogen inom Treenigheten. Vi har mycket att lära av andra samfund – men var är vårt sätt att arbeta? Hur ser det katolska sättet ut på den andliga marknaden? (Dock får vi förstås inte lockas agera på ”marknadens” villkor.)

Gud är med oss i allt – han finns till vårt förfogande

(och vi till Hans – mitt tillägg).

Anders Appelqvist, 2024-10-16