Bild: Anneli Johansson
Med författarens tillåtelse publiceras här en betraktelse av prästen i Svensk kyrkan Erland Svenungsson. Texten har tidigare publicerats i nummer 3/2024 av medlemsbladet för Skara stiftshistoriska sällskap. Här möter vi kyrkan som byggnad, katedralen i Skara, och kyrkan som de heligas samfund, Guds moder Maria, den salige Brynolf och den heliga Elin.

ÖMHETENS  GUDSMODER

Katedralen – ett skapat mysterium där båge efter båge strävar mot det eviga. Det som jag saknar ord för.

Några svalor med nattblåa vingar, hitkomna under nattens mörker från sydliga kontinenter och oceaner, rundar tornen i en fladdrande visshet och upprymdhet. Deras drillar ekar över katedralsplatsen.  Upprymdheten går i allians med katedralens fasta och orubbliga skepnad.

Svalor har omslutit kyrkan med sina vingslag under tusen år. Så även tranorna som föredrar plogflykt för att underlätta resan och sammanhållningen. Rymden vibrerar av deras rop och mäktiga vingsus. Tveklösa framtidstecken i skyn mot nya väntande land. Vi visar dem ingen väg. Flyttfågeln hittar med inbyggda kompassvägar i sitt väsen. Flyttningsprogrammet finns redan nedkodat. I sitt inre ser de och litar på kartbilden fram till sitt mål. Men kartbilden i fågeln … var finns den belägen? Forskningen är svarslös. Som inför min längtan efter det eviga bortom döden. Var befinner sig detta mysterium inom mig? Något jag aldrig kommer att förstå. Jag bara är.

Jag går in i katedralen. De smala fönstren med glasmålningarna är ljusintagen utifrån. Möter den ljuslåga som finns i allas ögon. Det ljus som kommer inifrån.

Glasfönstrens bilder är utåtvända för att ge ljuset möjlighet att berätta för mig. Ljuset i Bo Beskows bilder förklaras inifrån. Speglar dem fram till min plats vid kryptans ingång. De är inte statiska. Blir levande av solljusets krafter i mötet med mitt ögas fotoreceptorer.  Bilderna lossnar ur sina ramar, blir budskap som svävar ut i rummet.

De blir mitt liv. Letar sig in i min kropp och själ. Förenar sig med mitt blods vindbrus och eviga bränningar. Bilderna gör mig sällskap under varje andning och pulsslag. De bär ett litet hjärta, och i detta lilla finns ett större som för mitt liv framåt. De följer mig i det som rör sig i min själs gömslen av bräcklighet och brustna livsdrömmar. Letar upp mig. Ger mod och hopp. Deras budskap är med mig på mina tanke- och känsloresor till det som jag ofta är omedveten om, men anar. De ansluter till och beskriver mitt liv.

Katedralens väggar är genomsläppliga. Rör sig i vågor av värmande ljus som strömmar ut i världen i alla riktiningar. Osynliga änglar svävar ut och in i en evig rörelse. Rummet strålar av ett seende ljus med den outsägliga Blicken. Ser min bräcklighet, men även gudsavbildens skärvor.

Mina ögon dröjer sig kvar i glasmosaikens bild av Ömhetens Gudsmoder Maria. Hennes ansikte förklaras på ett särskilt sätt i förmidagsljuset. Jag möter hennes Ansikte när hon beslutsamt och med ömhet bär Kristusbarnet i sina armar ut till en väntande värld. Några solstrålar för denna ömhetens rörelse fram till mig. Den är min och Kyrkans kallelse. Var jag än rör mig i rummet följer hon mig med en Blick som flyttar in i mig, omsluter mig på alla sidor.  Jag lever och andas genom den. Den möter mig både inifrån och utifrån.

Bild: Wikipedia; Bo Beskow.

Några år senare kommer hon att bära sitt barn till graven. I hennes ansikte finns drag av en moders djupa sorg men även ett stråk av visshet om att det är en segrande Gud hon bär.

I mitt hjärta uppfattar jag Gudsmoderns viskning: varför har du kommit hit och vad söker du?  Att kunna tro, andas jag. Gör ingenting, svarar hon. Tron möter dig. Den är redan nedkodad i ditt väsen. Det är inte din förmåga som räknas utan din längtan. Det tror i dig även om du inte känner det. Ge dig hän och släpp fram det du bär inom dig. Låt dina medvandrare fatta dina utsräckta händer och låt dem få del av ditt liv. De är Guds ansikten och hjärtan som vill dig väl. Var inte rädd! Guds rike bor i oss. När du sitter under ett träd är du inte bara dig själv, utan också en del av trädet. Precis som du är en del av människorna omkring dig. Så är det också med Guds rike, du är en del av det.

I Gudsmoderns Ansikte skymtar ett leende. Ett leende som inte går att kopiera eller spela, men som konstnären med ömma penseldrag lyfter fram ur sitt inre. Jag besvarar hennes leende som varar ett ögonblick . Men den korta stunden är bottenlös som den blå himlen. Den kommer från en obesudlad värld som min längtan reser till där ingen beräkning styr kärleken. För en sekund känner jag mig delaktig av detta livs fullhet. Jag genomströmmas av ett benådat ögonblick.

Gudsmoderns liv har präglats av att vara utsatt och bortstött.  Att vara flykting. Att sörja. Hon för mig till det blodstänkta krucifixet framme i korets dunkel där världshistoriens märkligaste drama utspelar sig. Hon ser sitt älskde barn hänga och dö på ett kors. Att förlora ett barn, det mest smärtsamma av allt. Men hon vet även något mer. Därför är Gudsmoderns leeende överställt döden. Hon är mor till Världens ljus, det sanna Ansiktet i tiden som ser på varje skapad varelse med samma kärleks Blick.

”Där det finns kärlek öppnar sig ögat” (Rickard av S:t Victor 1100-talet)

Någon log mot någon i ett mörker. Och leendet besvarades, som dess spegelbild. Detta hände i begynnelsen i ett: ”ljus av ljus ……i det har allting blivit till som är till”. Leende söker leende. Som det lilla spädbarnets första leende möter förälderns. Ett Jag och ett Du möts i den djupaste kärleken.

Min närvaro i katedralen väcker en visshet om att jag tillhör ett rotsystem med förgreningar till alltings ursprung.  Denna sanning glimmar till i Gudsmoderns Ansikte i vår katedrals ljus.

Vid min sida vid kryptans port känner jag Sankta Elins närvaro.  Helgonet som trots dödshot återvände till Västergötland från sin resa till Jerusalem. Sankta Elin återvände för kärlekens och barmhärtighetens skull. När hon var på väg till Götene kyrkas invigning mördades hon. För sin ömhets skull. Men tiden har inte glömt henne. Hon tände ljus efter ljus i en mörk tid. De brinner än idag. Hon, Guds tjänarinna, har gått in genom porten till vår katedral. Jag hör hennes mjuka fotsteg med sitt särskilda ärende, framtidsrytm och språk av barmhärtighet.

Biskop Brynolf (1100-talet) tolkar sankta Elins umbärande som en skulptörs formgivning; ”Lidandet formade henne fullkomligare med förföljelsens och trångmålens slag. Och kärleken till skaparen växte dag för dag, och hon längtade ivrigt efter glädjen och friden i det himmelska hemlandet”.

Sankta Elin bar på ett hjärta som återspeglade Guds Ansikte i tiden och som ser på varje skapad varelse med samma kärleksblick.

Det Ansikte som Ömhetens Gudsmoder Maria bar in i världens mörker och in i mitt hjärtas innersta rum.

Magnificat, J. S Bach

Bild: Marina Larsson