Samtalsområde 1-3 Ledsagarna, lyssnandet och att ta till orda

Några ledord och samtalstrådar som kom fram utifrån de tre första frågeställningarna:

Ändringar – väcker starka känslor

Det finns en stark opposition på sina håll.

Vi behöver kanske uppdatera oss för att kunna kommunicera meningsfullt med människor som ännu står utanför kyrkan.

Synodaliteten är påvens sätt att få in röster från periferin – jämför VD:n på stort företag som inte vet vad som händer, därför att olika lager av medarbetare silar informationen så att chefen bara får höra det man tror att han eller hon vill höra.

Vi behöver tala om att Gud är kärleken, och inte en fördömande gud.

Vilka är kyrkan och vilka skall kyrkan lyssna på? Är det inte vi som är kyrkan? Luddig fråga! Men kanske är det just vi som måste lyssna bättre och på fler än bara dem som säger det vi redan tycker och håller med om.

Vi pratade mycket om språk – att vi är mångspråkiga i vår församling och att det kan vara svårt för dem som inte kan svenska att förstå t ex predikan och komma in i församlingslivet.

Predikan viktig – men även om man inte förstår språket kan man uppleva den andliga gemenskapen i vilken församling som helst på jorden i bönen och kommunionen.

Är det bra att bekräfta medlemmars hemspråk genom det kan finnas biblar och textlappar på olika språk i kyrkan? Behöver vi sprida information om gudstjänster, predikningar mm på det egna språket som kan nås via internet?

Vi är ofta en liten grupp som stannar på aktiviteter efter mässan – de flesta kommer till mässan och går direkt efter. Är det ett problem?

Hur gör vi för att ”se” varandra i kyrkan – särskilt dem som upplever att ingen ser dem, som kanske kommer just till katolska kyrkan för att bli sedda?

Hur lever vi vår tro/berättar om den i vardagen utan att känna att andra stöts bort?

Anders Appelqvist antecknade